Green Deal — fina ord med bakomliggande hot

Home / Artiklar / Green Deal — fina ord med bakomliggande hot

Eva Jonsson och Torgny Östling (NOrdBruk) samt Maximilian
Isendahl och Tove Sundström (Jord Åt Folket), 2020-08-30

EU:s Green Deal är en strategi som ämnar att omställa unionens ekonomi i linje med ekologisk hållbarhet. Den presenterades i sin slutgiltiga form i december 2019 och har definierat mål för följande områden: jordbruk, energi, industri, transport, biodiversitet, byggnad samt utsläpp.

För att inte sätta vårt hopp till detta initiativ och de många fina ord som används i dess relativt utförliga beskrivning, bör vi se den i ljuset av de ledord vi finner i inledningen: “[Green Deal] är en ny tillväxtstrategi som ska ställa om EU till ett rättvist och välmående samhälle med en modern, resurseffektiv och  konkurrenskraftig ekonomi” (1, s. 2). I Green Deal läggs en stor vikt vid tekniska lösningar och ökad efterfrågan på hållbara produkter hos konsumenter. Detta tillsammans med användande av ord som modern och konkurrenskraftig ekonomi intygar att utvecklingen (avvecklingen av landsbygd och jordbruk) kommer att fortsätta i nuvarande riktning. Därmed kommer mat och naturresurser fortfarande behandlas som vilka varor som helst, på en globaliserad marknad.

Något annat är inte heller möjligt inom unionens ramar i och med EU:s grundlagar. Av stor betydelse är i synnerhet fördragen om de fyra friheterna (fri rörlighet av kapital, varor, människor och tjänster) som lägger en stor makt hos EU. Med dessa principer som grund kommer frihandel och fri spekulation alltid gå först. Vikt läggs även på att tillväxtstrategin kommer att göras i enlighet med Världshandelsorganisationens regelverk.

Som tillväxtstrategi handlar Green Deal i grunden om fortsatt nyliberalistisk expansion, syftad att bli frånkopplad ökad resursförbrukning år 2050. Vad innebär detta? Kommer det öka den finansiella delen av ekonomin (som ökat i samma takt som den globala nyliberalismen och resulterat i återkommande finansbubblor och marknadskrascher)? Detta skulle innebära en ökad spekulation på bl.a. skog och jord, och därmed höjda priser, en ökad koncentration av markägande och försämrad tillgång till mark för de som har verklig folkförsörjning som mål. Eller ska denna frånkoppling av resursförbrukning komma efter trettio år av gruvbrytning i Oviken och på Österlen? Ökad ekonomisk vinst frikopplad från en ökad resursförbrukning sker troligen inte utan att ett kraftigt utnyttjande av resurser som vanadin sker först. Vägen till nyliberalismens vision av ett hållbart samhälle kan innebära att inga resurser återstår att varken förbruka eller bruka.

Om det inom ramen för Green Deal skulle läggas fram direktiv om att vissa regioner ska ha särskilda regler för exempelvis biologisk mångfald, förnyelsebar energi och klimat, skulle detta kunna få extrem påverkan på skogsägande och brukande och på samhället i stort — just för att EU då får makt över produktionen. På samma sätt som det idag fungerar med erfarenheter från jordbruket (där EU helt tagit över den nationella makten) kommer EU ha möjlighet att sätta mycket detaljerade regler även för skogen. Den starka position som industrin redan har fått i och med den ekonomiska lagstiftningen (angående priser, kvalitetskontroll,
storskaliga avverkningsmetoder, etc) kommer med största sannolikhet att förstärkas ytterligare. Redan idag syns tendenser till att den enskilde skogsbrukaren, precis som inom jordbruket, kan påverkas ojämlikt. Till exempel kan vissa regler om biologisk mångfald slå mot vissa regioner eller skogsägare. Det kan också bli som inom jordbruket att stora brukare, exempelvis skogsbolag, gynnas i förhållande till enskilda skogsägare. Om mindre skogsbrukare missgynnas kommer skogsbrukare som kombinerar jord- och skogsbruk avvecklas helt, och även det småskaliga jordbruket skulle påverkas negativt. Skogen är vår viktigaste exportråvara. Den gör sig viktig för ett fungerande samhällssystem genom att generera inkomst till vård och omsorg i regioner och kommuner som är rika på naturresurser. Redan idag, som en följd av skogsbolagens uppköp av skog under 1800-talets andra hälft, har dock många områden förlorat en stor del av denna inkomst genom att skatter leds ut till städer eller grannlän med större industrier. Idag har EU politisk påverkan via den ekonomiska lagstiftningen men begränsat inflytande när det gäller skogspolitik i övrigt. Det är dock tydligt att EU:s ambition är, och alltid har varit, att steg för steg helt och hållet ta makten från medlemsstaterna. Risken är stor att Green Deal är ett mycket stort steg i den riktningen; därmed kan exploateringen av skog och det nykolonialistiska förhållandet mellan stad och landsbygd komma att förstärkas än mer. Detta förhållande avlägsnar resurser, arbetstillfällen, välfärdssystem, och  infrastruktursatsningar från glest befolkade regioner som är rika på naturresurser till tätbefolkade områden. EU har redan både en ekonomisk och suverän makt över jordbrukspolitiken i Sverige; det som bestäms i EU om hur jordbruket ska skötas ska Sverige följa. Nya direktiv från EU kommer hela tiden, direktiv som ingen medlemsstat kan gå emot. Även om Green Deal inte blir verksam har EU idag en ekonomisk makt över Sveriges handel med skogsråvaror och skogsmark
genom ekonomisk lagstiftning; Sverige får inte göra nationella val inom skogsbruket som påverkar den ekonomiska delen av politiken.

Green Deal framställs som ett initiativ med miljöskydd och hållbarhet i fokus, men effekten av liknande incitament, som exempelvis FSC (en certifiering av skogsprodukter som ska vara socialt, ekonomiskt och miljömässigt hållbara), blir ett gynnande av stora aktörer som kan dra fördel av “gröna regleringar”. Storskaliga producenter kan visserligen drabbas av omställningskostnader och tvingas åsidosätta en del av produktionen; men ett sådant åsidosättande drabbar en småskalig skogsbrukare i mycket högre utsträckning. SCA, den största privata skogsägaren i Sverige, har varit certifierade enligt FSC sedan 1999. FSC gynnar alltså storskalighet och homogenitet, vilket hotar biodiversitet. Erfarenhet varnar för att ett initiativ som Green Deal ytterligare kommer att leda till att stora aktörer får mer makt över produktionen och därigenom marknaden.

Referenser
1. Europeiska Kommissionen. (2019). Den europeiska gröna
given. Bryssel COM (2019) 640 Final. Tillgänglig:
https://eur-lex.europa.eu/resource.html?uri=cellar:b828d1651c22-11ea-8c1f-01aa75ed71a1.0007.02/DOC_1&format=PDF