Min tid i ECVC:s styrelse

Tove Sundström

Tove var 2022-2024 en av tio medlemmar i European Coordination Via Campesinas styrelse (Coordinating Committee).

Innan jag själv blev medlem i styrelsen för ECVC visste jag knappt att den fanns eller vad den sysselsatte sig med. Jag visste att det fanns ett kontor i Bryssel och att man därifrån bevakade frågor intressanta för La Via Campesinas arbete i Europa. Därifrån skickades också alla uppdateringar ut, om nya lagförslag, lagstiftningar, debatter. Också uppdateringar om aktiviteter ordnade av motståndsrörelsen; alltså oss, European Coordination Via Campesina. Aktioner som genomfördes av våra systerorganisationer i Frankrike, Belgien, Tyskland, Storbritannien, och så vidare. Men först när en norsk kvinna, Marielle, medlem i Norsk Bonde og Småbrukarlag, kontaktade NOrdBruk och ville berätta om styrelsens arbete, fick jag mer insikt. Hon ville dessutom att någon från NOrdBruk, helst en ung kvinna, skulle söka den plats i styrelsen som hon själv var på väg att lämna. Så det blev så att jag sökte. 

Det var en kraftigt lutande uppförsbacke att komma in i arbetet. Man lär sig mycket, mycket nytt, och man missar mycket som händer också – för det händer mycket. EU är en maskin med vad som känns som obegränsade resurser: tolkar, pengar att boka lokaler och arrangera evenemang, möten, konferenser, trycka material och sprida sina visioner, boka upp tid i media, kommentera. Vi, styrelsemedlemmarna, bönder, ibland pensionerade visserligen, försöker hänga med. De anställda på det lilla kontoret, med tre rum och ett litet kök i källaren, försöker hänga med. Och vi gör ett fantastiskt arbete. Runt om i Europa kommer det in stöd och kraft från alla medlemmar. En pensionerad fårbonde från Frankrike (som gjort fårost hela livet trots att han själv är laktosintolerant) skriver böcker och håller föredrag om rätten till frö; en ung och (visserligen självmant) hemlös tjej som tar hand om getter i Schweiziska Alperna säsong efter säsong lär sig av äldre pastoralister samtidigt som hon engagerar sig i arbetsgrupper mot frihandel; en trebarnsfar som driver ett andelsjordbruk i Nederländerna skrapar med hjälp av sin familj och sitt grannskap ihop tid här och där för att hinna ta tåget till olika Europeiska städer för att prata om matsuveränitet och agroekologi. Hos dessa människor och tusentals andra finns resurser som överträffar all ekonomisk och politisk kraft inom EU. Det vet jag.

Som medlem i ECVC:s styrelse lär du dig inte enbart om det parlamentariska arbetet, processerna, de olika partierna, sekreterarna, vilka man bör prata med, vilka som stödjer oss, vilka som lurar oss, lockar med oss och sedan lämnar oss. Man lär sig om människorna här ovanför. Efter att mötet är slut, och hjärnan är slut, och man har diskuterat, antecknat, funderat och diskuterat igen, så samlas man vid maten. Då är det nästa möte som börjar, mellan oss, vi som är där fast vi egentligen inte kan vara där. Vi som har kor hemma, grisar, små barn, gårdar, vi som väntar på regn eller hoppas på torrt väder lite till, lite till. De är ändå där, alla dessa människor, som av ett mirakel, för att samlas. För att byta kunskap och bygga strategier för hur vi når vårt gemensamma mål: matsuveränitet. Frihet och rättigheter. 

Jag kan egentligen berätta mer i detalj om vilka frågor som diskuterats under min mandatperiod. Exempelvis om de nya lagförslagen som gäller avreglering av GMO. Där har jag lagt mitt främsta fokus, och det har varit omskakande. Hemskt, rent ut sagt. Biostöld. Patenter. Risk för domstol. Stoppad produktion och beslagtagen mat. Det händer så mycket, hela tiden. EU driver på ratificering av olika frihandelsavtal. Man pratar om kolinlagring; i grund och botten system som låter de rika leka fult medan de som på riktigt värnar om naturen stryker under.  EU  lyfter  vikten  av  en  grön  omställning  och  bättre förvaltning av våra skogar men riktar mellan raderna blicken mot nya gruvor och militära investeringar. Men jag vill hellre göra mitt bästa för att förmedla den gemenskap och kraft som finns inom ECVC. För jag vill att fler svenska småbrukarorganisationer ska ansluta sig, och jag vill att fler bönder, producenter, odlare, utbildare, forskare och studenter ska ansluta sig till oss i NOrdBruk. Vi behövs, och vi behöver varandra. 

Jag avslutar den här korta reflektionen med att dela ett stycke text som jag klottrade ner på min telefon när jag var i Portugal för ett styrelsemöte i april förra året: 

“När jag är här känns det som att jag kan göra vad som helst, vad som helst; jag kan resa, jag kan jobba, jag kan komma hem efter att ha mjölkat getterna och skriva texter, artiklar, brev till parlamentariker, till allierade organisationer, planera möten, ta kontakt med alla, överallt. När jag är här öppnar jag nya dörrar inom mig, inom min hjärna, inom mitt hjärta. Jag växer, jag blir smartare och klokare för att jag blir mer än mig själv. Jag tappar min självmedvetenhet som gör att jag bättre kan fokusera på det som är viktigt. Jag oroar mig inte för att göra fel, säga fel saker. Jag är inuti de ämnen vi diskuterar.”