Debattartikel i ATL: Skogen och de små stegens tyranni

I Bryssel pågår nu en maktkamp om skogen. ”De små stegens tyranni” används för att sakta men säkert i detaljer och delar av politiska områden öka inflytandet från Bryssel, skriver Torgny Östling från föreningen Nordbruk.

Publicerad i ATL den 24 NOVEMBER 2020

EU har inte samma maktbefogenheter i fråga om skog/skogsbruk som när det gäller jordbruk och fiske. Det är ett faktum som blir alltmer uppenbart för EU-kommissionen i takt med att skogens betydelse växer också globalt – som i frågor om klimat och biodiversitet.

Men ändå, den påverkan som EU har genom den ekonomiska lagstiftningen kring ägande och förvaltning (i och med anpassningen till EG/EU 1992) anser jag har varit förödande för bondeskogsbruket. En lagstiftning som är anledningen till den spekulation på skogsmark som följde och som i förlängningen bidragit till sjunkande råvarupriser. Unionen blandar sig också i olika frågor som till exempel rovdjur, Natura 2000 och sedan några år också avverkningsmängder genom ”skogen som kolsänka”.

I Bryssel pågår nu en maktkamp om skogen. Jag menar att ”de små stegens tyranni” används för att sakta men säkert i detaljer och delar av politiska områden öka inflytandet från Bryssel.

Nyligen skrev skogsproducenter i Copa-Cogeca (samlingsorganisation för kooperationen och lantbruksorganisationer som LRF), CEPF (skogsägare), EUSTAFOR (statliga skogsägare, inkluderat Sveaskog och övriga nor­diska) med flera en resolution till EU-parlamentets ledamöter.

Uttalandet går ut på att stödja EU-kommissionens rapport ”Den europeiska skogsstrategin – vägen framåt”. En strategi som tillsammans med till exempel EUs gröna giv, olika skogsprogram och aktionsplaner om bland annat biodiversitet, klimatet och skogen som kolsänka riskerar att överföra de delar av skogspolitiken som Sverige i dag styr över till att avgöras i Bryssel.

Den så kallade ”skog och skogsbaserade sektorn”, som organisationerna ovan benämnde sig själva, skickade resolutionen till jordbruksutskottet i parlamentet strax före tidpunkt för beslut där de bland annat skriver: ”Rapporten efterlyser en ambitiös, oberoende och självständig EU-skogsstrategi … och betonar behovet av att den samordnas och integreras bättre med relevant EU-lagstiftning”.

Inte ett ord nämns om vem som har den skogspolitiska makten i dag – nämligen medlemsstaterna själva.

Oskyldigt kan tyckas med ett uttalande som lovordar kommissionens arbete och uppmuntrar parlamentet att besluta enligt förslag. Men där en nor­disk demokratisk beslutsordning saknas (till exempel remissförfarande) fungerar ett gemensamt uttalande som övertygande lobbying. Särskilt om beslutsfattare luras till att tro att det är hela den ”skogsbaserade sektorn” utan undantag som står bakom texten.

Det är bara vi småskaliga skogsbrukare i Via Campesina Europa (ECVC) som opponerar oss mot resolutioner av det här slaget när de dyker upp tidigt i förslagsprocessen i EU-kommissionens Civila Dialoggrupp för skog. Är det inte resolutioner om skogsstrategin kan det vara den gröna given, Cap eller dylikt som är på gång.

Här hemma i Norden är dock LRF-kollektivet, regeringar, organisationer, parlamentariker, riksdagsledamöter överens med ECVCs svenska förening Nordbruk – skogen är en nationell fråga.

Men att sent i EU-processen hävda riksdagens befogenheter, efter att de första besluten tagits i utskott i parlamentet och komma med invändningar och försöka uppnå kompromisser – då är det för sent!

Varför säger politiker och organisationer en sak i Sverige och motsatsen i Bryssel?

Torgny Östling

Nordbruk/ECVC

Fotnot: LRF har erbjudits replik men avstår.