Andelsjordbruk i politisk kontext

Först publicerad i Ordbruket, #8 2021, https://jordatfolket.nu/
Tove Sundström (Jord Åt Folket)

Tack till Joel Holmdahl (NOrdBruk) för kommentarer och förslag till artikeln.

Det är utmanande att överleva som småbrukare i Sverige idag, då den typ av jordbruk som stöttas av staten och EU främst är det storskaliga och exportinriktade industrijordbruket. Som småskalig producent behöver du ofta en kompletterande inkomst inom exempelvis turism, såsom restaurang- eller caféverksamhet, för att uppnå ekonomisk hållbarhet. På en global marknad där priser på produkter följer den lägsta produktionskostnaden och i ett land där det finns lagar som kräver import är du som småskalig livsmedelsproducent tvingad att antingen konkurrera med utländska lågprisprodukter, eller expandera ditt jordbruk för att uppnå kvantiteter som gör det gynnsamt att exportera. Den rådande nyliberala och nykolonialistiska politiken inom både Sverige och EU tvingar alltså bonden att antingen kliva in i en ohållbar ständig tillväxt som innebär både svindlande skuldsättning och övertrassering av naturens bärförmåga, begära konkurs eller stödja sin fortsatta livsmedelsproduktion på kompletterande inkomster. Det är alltså bonden som ensam står utsatt för samtliga risker som den globala marknaden medför.

Andelsjordbruk är ett typ av samhällsbaserat jordbruk som innebär både en socialt och miljömässigt hållbar produktion. Denna typ av organisering för jordbruk uppkom i Japan på 1960-talet som en reaktion på den plötsliga industrialiseringen som ledde till förgiftning, förorening och sjukdomar hos befolkningen (1). Andelsjordbruk går ut på att en grupp konsumenter går samman med en eller fler producenter och skriver långsiktiga kontrakt för att köpa respektive odla livsmedel. På det här sättet delas både risker och belöningar mellan konsumenter och producenter (2). Inom andelsjordbruk är konsumenten inte längre bara “den som köper”, utan uppmuntras att delta i olika aktiviteter, exempelvis vid skörd och i vissa fall även i planering av jordbruket. Producenten är inte heller bara en underleverantör till marknaden utan återfår både autonomi och trygghet. Det sker med andra ord ett slags “erkännande” av att jordbruket är en näring med social och samhällelig betydelse, snarare än liknad till vilken industri som helst, som bör läggas ner om den inte är tillräckligt lönsam. Målet gällande andelsjordbruk är inte att ständigt tillväxa, utan att hitta den “rätta” storleken för det specifika andelsjordbruket. Andelsjordbrukare säger att det är bättre att hjälpa andra att starta upp andelsjordbruk än att göra sitt eget bruk större och större. Det här målet skiljer sig radikalt från de mål som industrijordbruk påtvingas av det ekonomiska systemet, det vill säga, ständig tillväxt eller konkurs. Det är också ett löfte om skonsamhet mot miljö i och med att bruket inte har anledning att tillväxa utöver omgivningens bärförmåga.

Den gård i Örebro län som Joel Holmdahl och Maria Danielsson driver, Rikkenstorp, försörjer fyrtio familjer med en grönsaksodling på 1800 kvadratmeter (med biarea till gångar) och en potatisodling på 600 radmeter. Andelsjordbruket ger upphov till en tjänst på 60%, vilket innebär att de som arbetar på gården delar på tjänsten. Det krävs alltså även här kompletterande inkomster, men eftersom andelsägarna betalar i förskott och skriver upp sig som deltagare i ett år framöver gör det att den produktion som bedrivs ger en betydligt mer tillförlitlig ersättning. En annan aspekt som ytterligare kan öka tillförlitligheten inom ett andelsjordbruk är den politiska medvetenheten hos medlemmarna. Det som tillåter andelsjordbruk att existera inom de rådande regelverken är nämligen det faktum att det är inte är en verksamhet som säljer grönsaker; produktionen påverkar inte marknadens priser på exempelvis potatis, utan det som säljs är just “en andel inom ett produktionssystem”. Detta är ett kryphål i lagstiftningen som riskerar att täppas igen om ledande aktörer inom den rådande produktionsindustrin skulle anse att andelsjordbruk kompromissade deras nuvarande fördelar. Den här problematiken riskerar egentligen att komma i spel först när flera andelsjordbruk samarbetar gällande prissättning, vilket klassas som “kartellverksamhet” enligt konkurrenslagstiftningen. För att få perspektiv på hur systemet selektivt tillåter vissa aktörer att påverka marknaden, samtidigt som andra aktörer förbjuds, kan man jämföra med skogsindustrin. Ett fåtal stora aktörer, exempelvis Stora Enso, Holmen och SCA, äger så pass mycket mark och processindustri att de har makt nog att styra priserna till egen förtjänst. Men ett antal andelsjordbrukare som samarbetar för att stötta varandras verksamhet i att leverera hållbara livsmedel från ett samhällsbaserat produktionssystem är ett större hot, enligt lagstiftningen. Här i ligger grunden till varför det är så viktigt att medlemmar har en förståelse för alla de tjänster som ingår i ett andelsjordbruk. Det handlar inte enbart om lokalproducerat livsmedel med högt näringsinnehåll, en produktion baserad på den lokala naturens förutsättningar, eller en minskad alienering av produktionen; det handlar också om demokrati, makt och solidaritet.

Deltagande och engagemang behövs för att bygga en förståelse för de förutsättningar som producenter arbetar med, och de utmaningar de står inför. Denna förståelse ger möjlighet att verkligen bygga upp robusta system. Utan detta delas inte ansvarstagande och inte heller risker; utan förståelse för den politiska kontexten och sammanhangen så riskerar små förändringar att te sig harmlösa, och förändringar mot det sämre sker i det dolda, där motståndet kommer först när det är för sent. När gränsen för gårdsstöd höjdes från två hektar till fyra hektar var en effekt ett underlättat administrativt arbete, men en effekt var också uteslutandet av många potentiella småbruk. 2018 höjdes också investeringsstödet; för att få stöd från Jordbruksverket krävdes därefter att planerade investeringar överskred 100 000 kronor, istället för tidigare gräns på 20 000 kronor (3). Alltså, en fortsatt statlig selektion för storjordbruk.

När andelsjordbrukare önskar öka deltagandet från sina andelsägare och får frågan “varför vill ni att vi ska engagera oss?” så är alltså svaret att behovet av andelsjordbruk kommer av en politisk verklighet, och ju mer vi förstår den dynamik som skapar situationen för jordbruket, desto mer kan vi arbeta för den typen av produktion som vi vill ha. Om vi tillsammans engagerar och utbildar oss kommer nya, inskränkande förändringar inte att smyga sig på oss. Vi kan lära oss att se dem och vi kan reagera gemensamt för att behålla en livsmedelsproduktion som vi tror på, och som samhällets och naturens välfärd vilar på.

Referenser

  1. Berlin, A & Söderberg, M (uå). Det började i Japan. Tillgänglig: http://handbok.andelsjordbruksverige.se/det-borjade-i-japan/ [19/02/2020]
  2. Andelsjordbruk Sverige (uå). Andelsjordbruk Sverige. Tillgänglig: http://www.andelsjordbruksverige.se/# [19/02/2020]
  3. Jordbruksverket (2019). Investeringsstöd till jordbruk för ökad konkurrenskraft. Uppföljningsrapport 2019:3. Tillgänglig: https://www2.jordbruksverket.se/download/18.1ce91ab9170c32518d015a97/1583849224754/UPP19_3.pdf [26/2/2020]