Seminarium om pastoralism, fiske och skog med ECVC

Maximilian Isendahl

Den 21:e september anordnade ECVC (European Coordination Via Campesina) sitt fjärde seminarium om markfrågan sedan april: Webinar – Towards a european directive on land governance: The necessary attention to the rights of shepherds, small fishers and forest workers. På agendan var kopplingen mellan markfrågan och pastoralism, fiske samt skog. Under seminariet, som hade ca 30 deltagare, fanns översättning till engelska, franska och spanska tillgängligt. Eva Jonsson och Maximilian Isendahl talade för NOrdBruk räkning under det tredje passet som kretsade kring skogen. Majoriteten av resterande talare var från Spanien, Frankrike och Italien. Utbyten som detta är en viktig del av arbetet inom ECVC regionalt och La Via Campesina globalt, där erfarenheter och insikter delas. Trots att NOrdBruks främsta deltagande under mötet fokuserade på skogen, skulle exempelvis samarbete kring pastoralism (migrerande djurskötsel) kunna vara relevant för den svenska kontexten med renskötsel och fäbodbruk.

Pastoralism

Första passet handlade om pastoralism och började med att UNDROP (FN:s deklaration om rättigheter för bönder och andra människor som arbetar i landsbygdsområden) lyftes fram som ett relevant och progressivt verktyg som borde användas och inkluderas i ett europeiskt land-direktiv. Den första talaren, Adriana Bessa från Geneva Academy, anmärkte att UNDROP från början haft jordbruk som fokus och att övrigt naturbruk som fiske och pastoralism lagts till senare. Rätten till mark exempelvis, fokuserar på bönder men inkluderar också pastoralister. Pastoralister behöver inte äga själva marken, men måste ha tillgång till sina rutter. Här ansåg talaren att frågan är större än privat ägande och handlar om mänskliga rättigheter. Att frågan även handlar om kulturarv var flera ense om, och Antonio Onorati från ARI (Italien) påpekade vikten av att det inte får förpassas till ett museum. För att förhindra att så ska ske, påpekade talaren vikten av att pastoralismen får större förståelse från samhället. Pastoralister lever sida vid sida med andra näringar som kanske inte förstår deras behov och när det uppstår grund till konflikt. Näringen är viktig inte bara för de som bedriver den, utan även för stadsbefolkningen – trots att de kanske inte ser det. 

Behovet av förståelse från samhället exemplifierades med byggandet av ett universitet Alicante i sydöstra Spanien. Mark som inte ansågs vara värdefull togs i anspråk, vilket förstörde rutten för pastoralister och därmed hindrar en ny generation från att ta vid. Samtidigt finns grupper som sedan 90-talet aktivt arbetar för att fortsätta den pastorala kulturen i Spanien och kräver att den skyddas.  Georges Baroni från Confédération Paysanne (Frankrike) beskrev hur pastoralismen försvunnit från Frankrike och ersatts av mer intensiv boskapsskötsel, och ansåg att rätten att få bedriva pastoralism borde ingå i skyddet av kulturarv. Det betonades samtidigt att både mer intensiv boskapsskötsel och pastoralism måste få kunna samexistera. Det finns ingen mening med att skapa polarisering mellan de båda systemen, då de utgår från olika förutsättningar och har olika viktiga fördelar.

Morgan Ody från Confédération Paysanne, som är engagerad i framtagandet av ECVC:s förslag till ett Europeiskt land-direktiv, framhöll vikten av rätten att få bruka – som inte borde bestämmas av marknaden. Därför borde det finnas en offentlig mekanism för att bestämma vem som har prioritet att få tillgång till mark.

Fiske

Nästa talare, musselodlaren Jean-Francois Perigne från Confédération Paysanne, beskrev i huvudsak hur det franska systemet kring rättigheter till skaldjursfiske fungerar: Havet ägs av staten och skaldjursfiskare betalar relativt billiga avgifter för att få tillgång till koncessioner. För att börja krävs EU-medlemskap, ålder på över 18 och ett certifikat. I början ges test-tillstånd på 5 år, som kan förnyas en gång, varpå 25-åriga tillstånd utfärdas. Trots att näringen till stort utgörs av familjeföretag är det inte familjen eller företaget som äger koncessionen, utan en person. När denna pensioneras går koncessionen inte arv, utan är fri att ansöka om. Prioritet ges till unga och de som redan har koncessioner, men för få. Samtidigt finns ett tak för hur många koncessioner som får innehas, beroende på vilka skaldjur det gäller. I hans erfarenhet fungerar det trots att det är lite komplicerat: “unga måste inte amputera sitt ben för att få koncessioner”.

Koncessionerna är tydligt definierade och själva brukandet är reglerat utefter varje säsong. Även i skyddade områden får aktiviteter bedrivas, exempelvis är ostronfiske vanligt i områden för fåglar. Här lyfte Perigne en möjlig applicering på pastoralism: Kanske det skulle kunna bedrivas i naturreservat och andra sorters skyddade områden? Ett annat exempel är militärens mark i Larzac som (efter stora ansträngningar) blev mer tillgänglig för bönder runt slutet av 70-talet. 

Den regelverksmässiga åtskillnaden mellan fiske och landbaserade näringar lyftes: I Frankrike klassificeras fiskare som handelsmän, och kan därför inte vara medlemmar av Confédération Paysanne på samma sätt. Ody uppgav att fiskare inte konsulterats i framtagandet av utkastet till land-direktivet och att de därför inte kunde tala för fiskare. På EU-nivå behandlas fiske som en helt annan fråga än det landbaserade, och möjligheterna för förbättring där erfaras vara små. Samtidigt framhölls att fiske och havet är starkt kopplat till klimatet och likt landbaserade näringar är beroende av fotosyntesen och en hälsosam planet.

Skog

Jag återgav hur de stora svenska skogsbolagen växt fram ur baggböleriet, samt hur det resulterade i vad som nu är jordförvärvslagen – som förbjuder bolag att köpa privat mark. Bolagen kan använda vinsterna de skördat under nära 150 år av kontroll över en stor del av det svenska skogsbruket, till att köpa upp mark i andra delar av världen, bl.a. Brasilien, Portugal och östeuropa. Hur Sverige och EU pressar på länder som Litauen, som försöker begränsa bolagens uppköp av skogsmark, togs upp och tydliggjorde att fri rörlighet av kapital måste utmanas på riktigt. 

Eva började med att återknyta till pastoralismen och hur gått från att finnas ett 20-tal fäbodbrukare i Klövsjö, till endast en. Ett problem nu är hur skogsmarken styckas av från gårdarna, eftersom den är så dyr. Privata investerare spekulerar på skogsmarken, medan försörjningsmöjligheterna på gården försämras avsevärt då det inte går att få inkomster från skogsbruket. Detta i områden där kombinationsbruk med både skog och jordbruk är den vanligaste modellen. Olika sorters exploateringsprojekt i renbetesmarker, t.ex. för vindkraftverk och turism i påverkas samernas rättigheter negativt, samtidigt som jordbrukarnas skogsbete hotas. Det finns alltså liknande problem för de olika näringarna. Eva nämnde en bonde som hade en ko som blev påkörd, och den skyldiga smet. Samma sak drabbar rennäringen. Det finns väldigt lite förståelse för naturbruket bland resten av samhället.

Eva lyfte även problemen med låga timmerpriser som möjliggörs av en hög grad av mekanisering av skogsbruket och skogsbolagens skogsinnehav utomlands. Att privata spekulatörer som bor i andra områden köper upp skogsmark innebär att skatter och vinster försvinner från skogsområden, samtidigt som dessa avfolkas. 

Intresset för skogen och NOrdBruks perspektiv var stor, bland annat undrade Onorati ifall omfördelning av skogsmark skulle vara möjligt, och huruvida vi kan applicera den svenska lagstiftningen om förbud mot bolag att köpa privat mark brett i EU. Jag återgav hur omfördelning av bolagens skogsmark till de tidigare på tidigt 1900-tal föreslogs, men att så inte skedde. Det är alltid komplicerat med omfördelning av mark, det krävs ju att det finns ett system runt omkring som funkar, angående till exempel priser och faciliteter. Alltså beror möjligheterna även på bland annat frihandel och konkurrenslagstiftning. Det är inte möjligt att implementera de svenska begränsningarna på EU-nivå i nuläget då domar i EU-domstolen tydligt säger nej till diskriminering mot företag. Troligtvis kan Sverige ha kvar denna lagstiftning då de ekonomiska intressena är större att köpa mark i andra länder istället. 

Onorati återkopplade till att EU-domstolens domar ofta är motsägelsefulla och ibland är det flera faktorer som väger in som gör att de fäller länder för begränsningar av fri rörlighet av kapital – som alltså hade kunnat införas i speciella fall. Han klargjorde att det är just fri rörlighet av kapital som vi vill stoppa med land-direktivet:

EU-parlamentets kritiska rapport om markkoncentration och land-grabbing* kan göra det möjligt att omdiskutera lagstiftningen och gå framåt i frågan – om vi använder olika argument som sociala intressen och prioritet för välfärd. Frågan är inte bara i norr utan mycket i öst på grund av stora europeiska bolags kolonialisering efter liberaliseringen av den inre marknaden. Vi vill verkligen ta fram alternativ till fri rörlighet av kapital genom vårt land-direktiv. Vi är vana vid att kämpa men vi vet inte om vi kommer vinna. Det viktiga är att kämpa. 



*  Benedict Haerlin (2015). Land Rush – The Sellout of Europe’s Farmland.