Debattartikel i ETC: Grön kolonialism eller matsuveränitet?
Publicerad i DAGENS ETC den 28 december 2022.
EU:s Green deal kan få långtgående konsekvenser där jakten efter grön omställning riskerar att rasera alla möjligheter till hållbara samhällen genom kolonialistisk exploatering av naturresurser och maktöverföring till förmån för storföretag. Samtidigt mobiliserar civilsamhället.
Green deal är EU:s tillväxtstrategi inom vars ram andra delstrategier om jordbruk, skog och andra naturresurser har lagts fram av kommissionen. Språket i Green deal är fullspäckat av ord som hållbar och cirkulär, samtidigt som strategin består av resurskrävande tekniska lösningar som ämnas att genomdrivas genom ökad makt till EU och ett växande inflytande från multinationella storbolag.
Den ”gröna omställningen” som Green deal är en del av innebär ett kraftigt ökat behov av mineraler och energi, vilket bland annat Karl-Petter Torwaldsson (S) hänvisade till under pressträffen för beslutet att säga ja till gruvan i Gállok som innebär ett stort hot mot rennäringen, kultur och miljö. Med tanke på skalan på ambitionerna i Green deal räcker dock denna gruva inte långt.
En avgörande innebörd med EU:s skogsstrategi är att makten över skogen flyttas till EU – i brott mot subsidiaritetsprincipen som innebär att beslut ska tas så nära medborgarna som möjligt. Det ska framhållas att det inte finns någon motsättning i att vara emot en maktöverföring till EU och samtidigt vara kritisk mot Sveriges nationella politik.
I delstrategin ”från jord till bord” läggs vikt vid digitalisering och strategin används även som argument i EU-kommissionens pågående försök att luckra upp EU:s GMO-lagstiftning. I strategin förespråkas även styrning av matvanor genom beskattning vilket troligtvis drabbar tillgången på animalieprodukter.
Den så kallade Biodiversitetsstrategin presenterar också planen att plantera tre miljarder träd i EU, vilket innebär ett stort hot mot jordbruksmark och betesmark. Det livsnödvändiga behovet av matproduktion har blivit än mer uppenbart genom Rysslands invasion av Ukraina, om det inte räckte med tidigare kriser som pandemin, torkan 2018 eller på längre sikt klimatkrisen.
Strategierna har också direkta konsekvenser utanför EU i ”NaturAfrica – The Green deal approach for EU support to biodiversity conservation in Africa”, som innehåller problematiska förslag angående att påverka i afrikanska länder. Dokumentet är tydligt kolonialistiskt. Exempelvis är aktörer inom naturskydd som hyllas i delstrategin är inblandade i människorättsbrott inklusive mord och tvångsförflyttning.
Om vi ska kunna förse våra samhällen med de resurser vi behöver och samtidigt hantera kriser måste vi stoppa den gröna kolonialismen och istället implementera matsuveränitet.
Matsuveränitet innebär människors och länders rätt att definiera sin egen jordbrukspolitik utan inblandning från andra aktörer, varken andra länder eller storföretag. En central del är hänsyn för lokalbefolkningens rätt till – och behov av – sina naturresurser, vare sig det är samisk renbetesmark, senegalesiska fiskevatten, litauisk skog eller rumänsk jordbruksmark. Det innebär också skyldigheten att skydda andra och sig själva från prisdumpning – att råvaror säljs till priser under produktionskostnaden.
Maximilian Isendahl: styrelseledamot i NordBruk / La Via Campesina Sverige
Jonas Wangsten: ordförande Småbrukarna
Ellie Cijvat: Jordens Vänners bonde- och urfolksutskott
Thorsten Laxvik: aktiv i Matvärnsrörelsen
Per Hernmar: ordförande i Nej till EU
Catarina Antikainen: ordförande FIAN
Louise Lindfors: generalsekreterare Afrikagrupperna