La Via Campesina svarar på WTO:s uttalade planer på att bilda ett ”civilsamhällesråd”
La Via Campesina
29 maj 2023
La Via Campesina fick nyligen en förfrågan om att delta i ett ”råd” för det civila samhället inför WTO:s verkställande utskott. Efter noggrant övervägande beslutade vi att avböja denna inbjudan. Genom detta öppna brev vill vi förklara varför vi anser att det är omöjligt att reformera WTO på ett sätt som gynnar bönderna och, mer allmänt, folkets intressen.
Sedan 1995 har WTO haft som mål att underlätta och öka den internationella handelns andel av världens produktion och konsumtion. Jämfört med GATT var en av de viktigaste förändringarna som uppstod när WTO bildades att jordbruket integrerades i denna logik av generaliserad frihandel.
Redan 1993 skapades La Via Campesina, som en världsomspännande bonderörelse, mot denna logik av globalisering och kommersialisering av jordbruk och livsmedel. Frimarknadsideologins principer och de rättsliga ramar som har styrt den internationella handeln under de senaste tre decennierna har djupa rötter i kolonialismens historia. Det stod klart för de allra flesta bondeorganisationer runt om i världen att en prioritering av internationell handel framför jordbruksproduktion för att föda lokalbefolkningen bara skulle förstärka marginaliseringen av bondebefolkningen, förvärra svälten i världen och öka de transnationella företagens makt.
Jordbruksavtalet, som trädde i kraft 1995 och som skulle tillämpas under en begränsad tid, är så orättvist att det sedan dess aldrig har gått att nå en överenskommelse mellan WTO:s medlemsländer i jordbruksfrågan. Som titeln på den framlidne Jacques Berthelots bok uttrycker det, ”jordbruket är globaliseringens akilleshäl”, och därmed WTO:s eviga akilleshäl.
I år, 2023, minns vi 20-årsdagen av den tragiska döden för vår bror, vän och kamrat Lee Kyung Hae från Sydkorea, som gav sitt liv i Cancún 2003 för att fördöma WTO. I hans minne uppmanar vi till att slutligen avsluta WTO och bygga upp en ny ram för rättvis internationell handel baserad på livsmedelssuveränitet.
Ett orättvist avtal om jordbruk
Jordbruksavtalet (AoA) är i grunden orättvist. Det är det direkta resultatet av Blair House-avtalet från 1992 mellan USA och EU, som fastställer en gemensam strategi för dessa två aktörer på bekostnad av de andra staterna i världen, och i synnerhet på bekostnad av intressena hos länderna i det globala syd.
Exportsubventionerna är förvisso begränsade i princip (även om de i verkligheten fortsätter via olika mekanismer), men ersätts av direktstöd från USA och EU till jordbrukarna. Detta direktstöd, vars själva syfte är att upprätthålla den amerikanska och europeiska produktionens konkurrenskraft på de internationella marknaderna, klassificeras dock i den ”gröna boxen” av så kallat ”icke snedvridande” stöd. De flesta länder i syd har inte budgetkapacitet för att dela ut sådana nivåer av offentligt stöd till jordbrukare: den gröna boxen är reserverad för rika länder som kontrollerar den internationella monetära produktionen. Verktyg för marknadsreglering, och i synnerhet stödåtgärder för jordbrukspriser (tullar, mekanismer för försörjningsstyrning, minimistödpriser, offentlig lagerhållning etc.), som är mer tillgängliga för fattiga länder, klassificeras däremot i den gula boxen och är därför föremål för betydande minskningar. AoA är ett avtal som är skräddarsytt för USA och EU, mot länderna i syd. Länderna i Afrika, Asien och Latinamerika har mycket goda skäl att fördöma detta orättvisa avtal.
Ur böndernas synvinkel i söder och norr har detta avtal fått katastrofala följder, vilket vi förutspådde 1993. Över hela världen har de transnationella företagens makt ökat och de har lyckats öka sina marginaler på bekostnad av bönderna, som bara har fått en minimal andel av värdet på sin produktion. I söder har dessa företag också lagt beslag på allt mer mark, vattenkällor och utsäde, på bekostnad av bondesamhällen och ofta på ett våldsamt sätt, baserat på WTO-avtalen, men också på de strukturanpassnings-program som införts av IMF och Världsbanken. I norr har jordbrukare på små och medelstora gårdar fått lite eller inget direktstöd (80 procent av gårdarna i EU är mindre än 10 hektar), men de har lidit av jordbruksprisernas fall och instabilitet efter nedmonteringen av marknadsreglerande verktyg (till exempel avskaffandet av mjölkkvoter). De fick konkurrera med stora gårdar som fick tiotusentals dollar eller euro i offentliga subventioner.
Mer allmänt har AoA varit en katastrof för människor och miljö. Livsmedelsförsörjningskedjorna har globaliserats: när stora chocker inträffar på de internationella marknaderna och priserna skjuter i höjden på grund av finansiell spekulation är skuldsatta länder som har blivit beroende av import för att föda sin befolkning extremt sårbara, vilket vi såg i samband med krisen 2008, men även för närvarande. Långt ifrån deklarationerna från livsmedelstoppmötet 1996, där man lovade att utrota hungern genom internationell handel, är det alltså motsatsen som händer. Hungern ökar, vilket drivs på av fattigdom och social ojämlikhet. Landsbygdsbefolkningen drivs bort från sina territorier genom landgrabbing och brist på jordbruksinkomster och migrerar till städer eller grannländer. Jordbruksländerna blir allt fattigare. Enorma industriella monokulturer för export ersätter de olika blandade jordbruksmetoder som brukade producera hälsosam mat för lokalbefolkningen. Bekämpningsmedel, syntetiska gödnings-medel och GMO-frön sprider sig och förorenar vatten, mark och luft, vilket allvarligt påverkar landsbygdsbefolkningens hälsa.
Detta är resultatet av nästan 30 år av AoA: gröna öknar, hunger och en döende landsbygd.
La Via Campesinas historiska kamp för livsmedelssuveränitet
Tvärtom har vi sedan 1996 hävdat behovet av att bygga upp och försvara matsuveräniteten, dvs. folkens rätt att besluta om sin jordbruks- och livsmedelspolitik, utan att dumpa den på andra folk.
Matsuveränitet innefattar folkens, och därmed staternas, rätt att fördela mark- och vattenanvändningsrättigheter, inte enligt en så kallad ”marknadslag”, utan enligt det allmänna intresset. Den omfattar staternas rätt att införa offentliga politiska åtgärder för att reglera marknaden så att jordbruksproduktionen garanteras i linje med befolkningens behov och till stabila priser. Den beaktar vikten av produktionsmetoder, och i synnerhet agroekologi, för att skydda territoriers och befolkningars hälsa. Den prioriterar lokal produktion och konsumtion av livsmedel, inte export av jordbruksvaror. Den sätter människor, särskilt småskaliga livsmedelsproducenter, och i synnerhet kvinnor och ungdomar, i centrum, snarare än transnationella företags och finansiella aktörers intressen.
I åratal har vi sett att WTO fortsätter att vara ett kraftfullt instrument för att förstöra människors matsuveränitet. WTO används av rika, jordbruksexporterande länder för att fördöma och kriminalisera politik som syftar till att stödja bondejordbruk, reglera jordbruksmarknaderna och stabilisera livsmedelspriserna för människor. Till exempel är det ständiga fördömandet av offentlig lagring via WTO en skam. I mars 2022 fick vi tillgång till WTO-dokument som innehöll hot om att använda tvistlösningsorganet mot Egypten, som uttryckte ett trängande behov av att öka sina offentliga lager för att säkra livsmedel till sin befolkning mot bakgrund av den plötsliga prisökningen på de internationella marknaderna. På samma sätt har gruppen av afrikanska länder, Indien, Kina, Sydafrika, G33 och AVS-gruppen under många år uttryckt behovet av att tillåta offentlig lagring för att stödja sin lokala livsmedelsproduktion och bekämpa svält, och de blir inte hörda.
Matsuveränitet är inte förenligt med AoA, och inte heller med själva principerna för WTO. Det är därför vi alltid har fördömt AoA och sagt ”Ner Med WTO”.
NEJ till en reform av WTO, JA till multilaterala förhandlingar utanför WTO för att skapa ett internationellt ramverk för handel baserad på matsuveränitet
Ni uppmanar oss att delta i ett råd för att ”reformera WTO”. Men matsuveränitet kan aldrig uppnås genom WTO, vars själva syfte, globaliseringen av den internationella handeln och betoningen av ”frihandel”, strider mot matsuveränitet. Vi är därför tvungna att avvisa denna inbjudan. På grundval av information från flera källor har La Via Campesina förstått att det även inom WTO finns ett motstånd mot generaldirektörens (GD) ensidiga inrättande av sådana organ, särskilt från utvecklingsländernas sida. Det verkar som om generaldirektörens initiativ drivs av företagsgrupper som har ett uppenbart egenintresse av ett rådgivande näringslivsråd. Följaktligen verkar det som om inrättandet av ett civilsamhällesråd bara är en ytlig gest. Vi avvisar det bestämt!
Förra gången ni bjöd in oss till förhandlingsbordet (och vi vägrade) var 2005, efter misslyckandet med förhandlingarna i Hongkong, inför en existentiell kris för er organisation som sedan dess aldrig har lösts. Denna kris når nu en höjdpunkt. Ni försöker rädda er organisation genom att inleda ännu en reformprocess, men utan att någonsin ifrågasätta själva filosofin bakom WTO och orsaken till ert misslyckande. Jordbruket är fortfarande er ”akilleshäl”.
Vi, den globala bonderörelsen, vill inte förhandla med WTO. Vi vill att jordbruksavtalet skall upphävas och vi vill att WTO skall ge oss en chans att hämta andan: vi vill ha bort WTO från jordbruket.
WTO:s undergång är oundviklig. Er organisation har inte bara visat att den är meningslös, utan ännu värre, att den har en skadlig inverkan. Inför de enorma utmaningar som mänskligheten står inför – världssvälten, klimatkrisen, krig, inflation, social ojämlikhet, den biologiska mångfaldens kollaps, pandemier osv. – gör de svar som ni föreslår kriserna värre.
Fler och fler stater inser att man inte kommer att finna någon lösning med de institutioner som har varit den västerländska nyliberalismens trojanska hästar, WTO, IMF och Världsbanken, eftersom det är dessa institutioner som har lett till den nuvarande katastrofen. Dessa stater har dock ännu inte funnit medel för att inrätta alternativa institutioner för att tillgodose sina behov. ”Den gamla världen är döende, den nya världen är sen att dyka upp”.
Vi har full förståelse för behovet av att stater inte utesluts från möjligheten att delta i den internationella handeln. Situationen för stater som är föremål för ensidiga, orättvisa sanktioner som utesluter dem från internationell handel visar hur viktigt det är med ett rättvist ramverk för handeln med jordbruksprodukter i synnerhet. La Via Campesina försvarar inte autarki, utan matssuveränitet.
Därför uppmanar vi staterna att inte slösa tid på ofruktbara förhandlingar i WTO om en hypotetisk ”reform” som aldrig har lett till någonting på över 20 år. Vi uppmanar staterna, och i synnerhet länderna i det globala syd, att sätta sig vid förhandlingsbordet för att förhandla fram ett nytt ramverk för rättvis och inkluderande internationell handel som bygger på matsuveränitet. Dessa förhandlingar skulle kunna äga rum på en plats som respekterar genuin multilateralism, där alla stater är verkligt jämlika och där det civila samhällets organisationer och i synnerhet småskaliga livsmedelsproducenter kommer att höras och beaktas, till exempel vid FAO eller UNCTAD.
Vi, La Via Campesina, åtar oss att arbeta för denna nya internationella ram, precis som vi gjorde för FN:s deklaration om bönders och andra landsbygdsarbetares rättigheter (UNDROP). Vi ställer oss under vår broder, vän och kamrat Lee Kyung Haes goda beskydd för att utföra denna nödvändiga uppgift.
Globalisera kampen, globalisera hoppet!
Inför de globala kriserna bygger vi matsuveränitet för att säkerställa en framtid för mänskligheten!